A.“ἤλι^τον” Il.9.375, Thgn.1170, A.Eu.269: subj. “ἀλίτῃ” Ps.-Phoc.208; opt. “ἀλίτοιμι” A.Pr.533; part. “ἀλιτών” Eu.316 (cj. Auratus): later Ep. aor. 1 “ἀλίτησα” Orph.A.644:—Med., ἀλιταίνεται Hes.Op.330: aor. “ἀλίτοντο, ἀλίτωμαι, ἀλίτωμαι, ἀλιτέσθαι” Hom., v. infr.: participial form ἀλιτήμενος:—sin or offend against, c. acc. pers., “ἐκ γὰρ δή μ᾽ ἀπάτησε καὶ ἤλιτεν” Il.9.375; “ὅτις σφ᾽ ἀλίτηται ὀμόσσας” 19.265; “Α᾿θηναίην ἀλίτοντο” Od.5.108; “ἀθανάτους ἀλιτέσθαι” 4.378, cf. Hes.Sc.80, Thgn.l.c.; “ἀλιταίνητ᾽ ὀρφανὰ τέκνα” Hes. Op.330, cf. A. Eu.269, Ps.-Phoc.l.c.
ἀλι^ταίνω [α^λ], Ep. Verb, used by A. in lyr., chiefly in aor. 2 Act. and Med.:—Aet., aor. 2