Λῦσαι τὸ λεχθέν] On λύειν, λύσις, λυτόν, see Introd. on II 25 p. 267 and note 1. τέκμαρ] Eustathius ad Il. H. p. 665, 45. τεκμαίρεσθαι τὸ τελειοῦν, ἀπὸ τοῦ τέκμωρ, ὃ δηλοῖ τὸ τέλος. τὸ μέντοι τεκμαίρεσθαι ἀντὶ τοῦ σημειοῦσθαι, ἀφ᾽ οὗ καὶ τέκμαρ τὸ σημεῖον, οἱ μεθ̓ Ὅμηρον λέγουσι. ‘Antiqua lingua, quam mox commemorat Aristoteles, non erat ab Homeri dialecto diversa. Vide Il. N. 20. Od. δ́. 373, et alibi. Homeri carmina ea aetate qua vixit Aristoteles propter vetustatem apud vulgus obscuriora fuisse aliunde constat. Ex. gr. Vox ἄποινα invenitur in Iliadis locis minimum viginti et sex: Olympiade tamen CVII qua orationem c. Aristocratem habuit Demosthenes, ea Athenis prorsus obsoleverat. Dignus est Demosthenis locus qui hic proponatur. Vetarat scilicet antiqua lex τοὺς ἀνδροφόνους —μὴ λυμαίνεσθαι μηδὲ ἀποινᾷν. Quam sic explicare pergit orator summus p. 630, 25. τὸ μὲν δὴ μὴ λυμαίνεσθαι, γνώριμον οἶδ᾽ ὅτι πᾶσιν—τὸ δὲ μὴ ἀποινᾷν, μὴ χρήματα πράττεσθαι: τὰ γὰρ χρήματα ἄποινα ὠνόμαζον οἱ παλαιοί. Adeo universe verum est quod de Homeri tantum geographia scripsit Strabo VIII p. 484=513. τὰ δ᾽ Ὁμήρου σκέψεως δεῖται κριτικῆς, ποιητικῶς λέγοντος, καὶ οὐ τὰ νῦν, ἀλλὰ τἀρχαῖα, ὧν ὁ χρόνος ἠμαύρωκε τὰ πολλά.’ Gaisford.
This work is licensed under a
Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 United States License.
An XML version of this text is available for download, with the additional restriction that you offer Perseus any modifications you make. Perseus provides credit for all accepted changes, storing new additions in a versioning system.